Gammal man på 25+

Tjena!

Det är lite orostider både här och där nu för tiden. Speciellt i mina två olika huvuden och i själ.

Det är detta med åldern som inte går att stoppa. Så är det för alla men jag börjar bli orolig över att åldern tar ut sin rätt lite väl tidigt för mig.

När jag både åkte in till som ifrån Sthlm i helgen så började jag känna tendenser i det som min mor börjat gnälla om ända sedan den tid, ungefär, som hon blev femtio. Det är alltså snart tolv år sedan. Mor har alltid gnällt om att det är så jobbigt att köra bil på vintern, framförallt när det är mörkt. Hellyset ska av och man blir bländad, spolarvätskan fryser eller tar slut, svarta vägsaltet bara öser in mot bilen när bilarna kör om eller när man ligger i arslet på nån motorvägssnigel. Självklart är dessa satans vindrutetorkare helt förkastligt dåliga med sitt bästföre datum långt bakom sig så det blir nästan värre av att använda dem. När man är inne i stan så känns det som att man ska krocka med nån jävla Muhammed som sitter i sin taxi och är stressad. Hur mkt man än kollar så nog faan är det nån stressad innerstadsbo eller taxibil som är nära att köra in i en. Eller så är det nån med NK-kassar som bara springer rakt ut i gatan med mobilen i högsta hugg.

Förra vintern så märkte jag inte av nått av detta. Jag var hur lugn som helst i trafiken. Ingen irriterade mig förutom dessa sniglar förståss. Jag var faktiskt en riktigt bra förare på motorväg som mitt inne i stan. Jag var kungen på vägen. Jag blinkade och svängde och aldrig varit nära att köra in i nån. Bländad? Det gör väl inget, man ser väl ändå. Att de där torkarna och spolarvätskan inte riktigt funkade var visserligen ett irritationsmoment men det var ju inget man orkade bry sig om, man ser ju ändå. Jag var liksom som den där sydeuropeiske föraren med varmt blod som bara tog för sig och skrek lite "mamma mia" o hytte med näven. Nu är jag mer den där 60+ tanten i sin lilla, allt för gamla, bil som är som en rädd hare och skriker högt så fort den minsta lilla aningen av närmanden av andra bilar var i antågande. Ingen egen vilja, ingen "stake", ingen jävlaranamma, inget av det jag var förut. När jag sitter bakom ratten så är det som om jag ber om ursäkt för att jag finns.

Är detta för att jag börjar bli för gammal? Jag är så orolig! Vad är det som händer? Det enda som jag var kung på och som jag var så stolt över verkar vara helt försvunnet. Vad är jag nu? Jag har ingenting. Jag har nästan börjat hålla hastigheterna på vägarna och börjat följa olika trafikregler, och det är Nu jag verkligen börjar bli en farlig förare. Den osäkra som inte förstår sig på trafikens djungellag. Helvete!!

Vi ses