Tänk på mig som om du inte visste att jag fanns

Tiden som den glada, roliga Peter verkar vara slut. Gången har lett precis som den alltid lett. Den lurar, låter jaget smaka på det söta och låter det sedan vandra neråt tills det känns försent.

Kan inte folk bara inse att jag inte är den normala, jag är inte menad här. Skulle jag vara menad här skulle mitt liv te sig som generellt. Glädje, sorg, funderingar, ekorrhjulet osv. Att se livet som ett egentligt stort svart hål där du inte kan se din plats och mening. Vad är det för vits att bry sig. Om du har drömmar och inser att du kan nå dit du vill, bara du kämpar och nöjer dig med det och är glad så funkar det. Men om det är ett grått töcken som ständigt täcker sig över dig för att fälla dig så handlar det inte längre om dig själv och din egen styrka.

Vad ville herren med att jag skulle vara spermien som vann racet när det begav sig? Vad ville herren med att jag inte blev slängd på tippen som nyfödd och bli lämnad att dö? Varför lät han mig bli vuxen och bli den jag är idag? Det har egentligen inte funnits den minsta glädje. Det onda och det svarta har en sådan majoritet så glädjen suddas ut. Avrundas neråt till noll.

Alla har det svårt i livet någon gång men det stora töcknet låter sig inte ta över. Kärlek, glädje och hopp tar över.

Kan alla bara sluta säga att livet är tufft och hårt för alla och att livet har sina mörka sidor. Jag vet det! Men med mig är det nått annat, ett straff! Vad är det?

Lev vidare i era liv och strunta i mig. Livets vägar är så små och vad var sannolikheten att just Du lärde känna mig eller veta vem jag är? Sannolikheten var så liten. Just därför finns det ingen anledning att sörja mig eller bry dig om mig. Du kunde passerat korsningen en sekund senare där vi möttes så skulle vi aldrig mötts. Då skulle vi varit den person på gatan vi aldrig lärt känna. Skulle du sörjt eller brytt dig om den personen? Du vet inte ens att den personen finns eller fanns. Tänk så om mig. Lev vidare!

Vi s.....