1982-2007

Det där hissljudet ute i trappuppgången störde mig inte från början. Livet hade ju fått en ny vändning. Äntligen hade jag nått en etapp av mina mål, att flytta till Stockholm, mina drömmars stad. Staden där solen lyser på träkåken uppe på söder men även på konungens slott. Musiken och skratten från Gröna Lund. Det hade alltid varit tillflyktsorten när det var jobbigt. Tåget från Uppsala tog ju bara 40 minuter och pengar var det aldrig något problem med på den tiden. Man hade inte upptäckt krogen. Det var denna stad som var den stad jag ville bo i. Skulle ta tillbaka släktnamnet till staden det komifrån.

November 2004 förändrades bilden av Stockholm. Trodde jag. I efterhand var det inte Stockholm det var fel på. En lyxvilla i Beverly Hills, obegränsat med pengar, och alla nära och kära under samma tak och få skriva om hockey hela dagarna. Detta underbara liv skulle också ha fått en ny bild i November 2004.

Äntligen hade jag ju fått en del av det jag velat så länge. Allt var bra. Bara inte den dagen skulle kommit.

Det var då det verkligt stora slaget kom som gjorde varbölderna i min kropp, fick den stora bubblan att spricka. Det var den 10 November varet och syret forsade och forsade osh forsade. Det var då det näst intill inte fanns en återvändo. Att ha gått hela livet med balongen och varbölderna växande i själen som då och då sprack var en sak men när bölderna och ballongen fick kraften till att bli stora och spricka, det är en annan sak. Ett jordskalv av lägsta graden under lyxvillan Beverly Hills skulle bara ha stört skrivandet om nhl för ett par sekunder. Det var bara att radera Los Ankeles Kids och skriva rätt. Även om det var jobbigt. Men när det stora skalvet kom, då rasade hela huset och måste byggas om från grunden.
Det var det som hände den 10 November 2004. Det var det som hände i min själ och kropp.
Efter några dagar var det hissljudet från trappuppgången som fick mig att associera till rummet på Kammakargatan 36 i Stockholm. Rummet hade givit mig ångest. Rummet hade krympt, ångesten hade inte kommit nära, den hade krypt in i mog för att stanna i många år. När någon tröck på knappen till någon av våningarna ovanför gjorde det mig iskall. En iskall vind från Moskva som flög igenom mig.

Vad skulle man ta sig till? Bryta upp? Sluta skolan? Flytta? Men vart? Det var omöjligt att fly från sig själv och ångesten som fastnat inne i själen. I efterhand kanske det skulle ha varit bra att bara bryta upp och ta tag i saken, men vem visste då att det onda inte var en "förkylning" som skulle försvinna när den läkt ut. Kirurgingrepp var nödvändigt, men vem visste det då? Depression och ångest är för många som inte upplevt det ett annat ord för masken som sitter i ryggen eller slöheten hos människan. Människan som har haft det för bra. Det var ungeäfär så man trodde om sig själv, det var ju så den äldre generationen sett på en under sin uppväxt. De visste ju inget annat. Det var tabu. Stackars de som hade det under deras uppväxt. Måtte de inte tyckt asfalten nedanför Katarinahissen var för hård.

Felen kom hela tiden, tunnhårighet, fet, löjlig röst, tönt, dum, oattraktiv i största allmänhet. Kom inte felen automatiskt så hittade man dem genom att leta. Anledningen till det dåliga självförtroendet, depressionen och ångesten hade inget med en sjukdom att göra. Det var ju mig det var fel på. Fanns inget att göra åt det. Die endlösung? Asfalten, repet, pistol, tåget? Vad skulle man göra? Repet verkade ju bäst. Bra att prova för o se om det kan fungera när det verkligen gäller. Enda sättet att fly ifrån sig själv var att förinta sig själv. Det är ju mig det är fel på, det är mig det är fel på, det är mig det är fel på.

Men i själva verket visste man att det inte var den bästa av endlösung. Det var skriket efter hjälp man ville få ut. Varför ta till en endlösung när man ändå inte fick vara med på eftersnacket. Tacktiksnacket är ju en sak. Själva matchen är det hårda men eftersnacket och intervjuerna är ju bäst. Det vill man inte missa.

Den där jävla hissen gjorde mig tokig!

Det är i Kalmar jag sitter i Oktober 2007. Ångesten kan självklart komma ibland men den är till 99% borta. Här finns ingen hiss som gör mig tokig. Så länge det inte kommer ett nytt "10 November" så kommer det ingen ny hiss heller.

Slutsignalen har gått, och eftersnacket börjar komma igång, men efter reklamen. Jag är med i tv studion på eftersnacket. Matchen var gjord, spelad, varbölderna är borta, ballongen har pyst ut.

Man skall aldrig vara säker och ropa hej men om man kan njuta av den dagen som är nu och natten och kvällen som är nu så behöver man inte tänka på hejdå och då behöver man inte säga det där hej heller. Det kommer jag aldrig göra.

Matchen som gick vart inte matchen mellan repet och livslågan. Den gick mellan det "kirurgiska", som ingen förstod att det behövdes, motståndaren var jag själv. Det var inte, det är inte mig det är fel på men det var jag själv som behövde gå matchen i tre perioder pluss många sudden death. Matchen är vunnen tills nästa omgång, om eller när den blir. Hej är ett trevligt ord när du möter en människa i korridoren och det är det hej jag sträcker mig till här i livet. Denna match var en lång match. Den är vunnen, men såren har inte riktigt läkt, de som har äkt har stora fula ärr, de som inte läkt kommer att få stora fula ärr. En del av dem tynar bort, vissa, de största kommer alltid finnas kvar.

Jag säger hej och hejdå till dig men inte hej och hejdå till livet. Låt det flyta på och var med på eftersnacket på denna match. Stressa inte, oroa dig inte....Lugn du hinner dö!

Vi ses