Det vanliga livet är här.Där man inte är så vanlig

Tillbaks i Kalmar sedan över en vecka. Den har varit kul denna vecka måste jag säga. Men det är ju nu man inser att det inte kommer vara lika kul helatiden.

Ungefär så här kommer mitt liv vara:

Någon har precis blivit dumpad men super sig redlöst full och träffar nån ny inom en månad. Någon är grymt stolt över sitt liv och tycker det är kul att vara singel. Och njuter. Någon är ihop med någon och är rätt så lycklig. Här och där är det alltid någon som har ihop det med den ene och den andre. Ingen är verkligen rakt igenom ensam. Enbart något ego som älskar att vara ensam. Det är hennes pojkvän, det är hans flickvän, jag är ihop med henne, jag är ihop med honom, jag var ihop med honom/henne men är nu ihop med eller "håller lite på med" han/hon. Alla är så glada och det går så enkelt för alla. "Mister du en så står det tusen åter" .... ha! vilket pissesnack

Det är verkligen bara jag som inte är med i det vanliga facket. Lite annorlunda är ju coolt att va för då blir man oftast populär men det är inte så coolt att vara annorlunda just för att man är annorlunda....hm?

Den falska tiden är tillbaka.....man undrar när man ska få smussla med nått själv. Har det inte hänt på 26 år så varför ska det hända nångång? Ett litet smussel var det för typ fem år sedan eller fyra år sedan det var det senaste. En hel olympiad. Men det otroliga felsteget var inte så mkt att va stolt över. Så man kan undra vart den där "tusen åter" finns? Troligtvis inte denna sidan av London 2012 om allt går som det gjort sedan 4 maj 1982.

När man är ung ska man ju ha visioner och vara alert och vara positiv osv. Men det är lite svårt att orka med att tro på sig själv och ha visioner efter ett tag när man aldrig få höra ordet "jag älskar dig" eller få den där känslan att det är någon jag har som tycker om mig. Omanligt eller inte? Vet ej, men det är väldigt peterforsbergiskt ialla fall.

"Du kan aldrig begära att någon ska tycka om dig så länge du inte tycker om dig själv". Det citatet är ett jävligt bra citat och det är faktiskt delvist sant MEN det är faktiskt som så att om en person i stort sett aldrig fått känna sig omtyckt eller älskad (alltså mer än den vänskapliga eller den moder/faderliga) så är det ju jäkligt svårt att tycka om sig själv till slut. Ensamheten tar ut sin rätt. Man måste faktiskt få doser kärlek för att den ska sitta kvar i sig själv. Den tar faktiskt slut. Den är inte oänderlig. Det måste fyllas på. Jag brukar fundera över hur en människa kan klara av att leva en enda dag om den inte ens har den moderliga/faderliga och den vänskapliga kärleken runt sig? Den har ialla fall jag runt mig hela tiden, och den är något man ska vara jävligt glad över att ha. Men ibland undrar man hur det kan komma sig att en person kan få så otroligt mycket kärlek som jag samtidigt som man inte får nån kärlek alls? Mkt underligt!

Nu ska jag kolla på Seinfeld genom min nya VGA sladd eller vad det heter. Jag ska frossa i Georges godhet och tänka: "en dag, en dag kan jag också vara flint, tjock och otroligt ego och samtidigt få kärlek här och där". Fast Hollywood asså, Hollywood! Ska nog se på rapport så jag får se verkligheten. Eller gå på Kåren och titta på den verklighet JAG lever i. Vad är värst? Hollywood är ialla fall bäst. När den är på TV.n asså! George Costanza, here I come!



Ibland undrar man.

Vi ses