1945-2007

Hösten är på språng..Det började redan sista Augusti då jag såg en bild i DN att det snöat i Kiruna. Det påminde mig ännu mer under helgen då jag var ute och åkte med pappas nya SUV i Uppland och såg dessa höstgula löv på Luthagsesplanaden i Uppsala påväg till en höstfika med Mikael, Johnna och Linus. Jag tänkte, "faan vad hösten kommit hit, i Kalmar är det inte alls lika dant". Nu känns det som att den kryper och kryper ner hitåt också, framförallt när man pyntat in hyran för Oktober. Nu är det långt till jul och den 22 December då det vänder. 23 December fyller drottningen år men jag bryr mig inte om att skicka sms till henne, jag skickar istället ett SMS till Sara von Schedvin på Lidingö som är en gammal vän och klasskompis som stöttade mig när det var riktigt tufft i November-December 2004, denna riktigt tuffa tid. Stockholm var grått, det var verkligen denna tunga gråa dimma som tryckte över staden som det bara kan göra över vår del av världen. Hela livet och Stockholm kändes som det nog kändes året om i Tallinn under Sovjet ockupationen, ialla fall den känsla som upplevdes första veckan i December 1989 i Tallinn. Sara fanns där direkt när allt gick åt helvete den 10 November 2004, hon och hennes hund Rasmus. Kaffe, Oboy och promenader längs Lidingös stränder. Det kändes verkligen som att hon exakt visste hur jag kände även om jag vet att en depression eller ångest är aldrig den andre lik hos någon människa. Sara sa att det varit en tid då det varit tufft för henne men jag kände att hon inte ville säga mer, så jag frågade inte, jag var bara glad av hennes sällskap.

Tunnelbanan hem från Ropsten till Rådmansgatan var verkligen som spöktåget. Tjejen framför mig med det där "lyxiga" utseendet med säkert dyra kläder skulle säkert av på Karlaplan eller Östermalmstorg, de fashionabla delarna av vår huvudstad, där Dom Perignon korkarna poppade även på veckodagarna, där de nya Range Rover och BMW jeeparna rullade upp och ner för Sibyllegatan och Humlegårdsgatan. De som oftast står, mycket slarvigt, parkerade framför en finare krog och saluhallen strax vid torget där moderaterna brukar ha sina valstugor inför riksdagsvalen. Varför stå där och predika? De som gick där skulle ju ialla fall ge dem en röst, åtminstånne till borgarna. "Det måste finnas en morot i samhället" kunde man höra dessa pudelrastande gamla överklassdamerna tänka. De som överlevt sina gubbar som dött medan de haft samlag med sin sekreterare medan den då yngre pudelrastande damen satt på Riche och tog sig ett glas rött vin med vänninan från Djursholm. Just dit var nog denna tjej framför mig på tunnelbanan påväg att hamna. Hennes morot i livet var att få pappa att sätta obegränsad kredit på kortet. Hon var säkert påväg från föräldrarnas villa på Lidingö till sin fem-sex år äldre handelshögskole studerande pojkvän med rosa skjorta, armaniskor och absolut en liten diskret Lyle&Scott tröja hängandes med ärmarna på bröstet. Eller vad vet jag, hon kanske kände detta gråa tryck från Tallinns 80-tal över sig? När den kvinnliga förinspelade rösten i de nyare 2000 vagnarna ropade ut att nästa var Östermalms torg så började den, ändå vackra, tjejen resa sig, dörrarna öppnades och hon försvann ur mitt liv, kvar var endast lukten från tunnlarna tillsammans med den fuktiga luften som råder i konungens huvudstad så här års.

Det var 2004. Nu är hösten påväg igen, 2007. Livet ser ljusare ut det skall jag erkänna. Luthagsesplanaden tog slut och det stora nya polishuset i Uppsala fanns på min och Linus vänstra sida samtidigt som en gammal "Idol" deltagares uttjatade låt spelades på Rix-FM.
Pappas nya SUV luktade ny, den är ju bara åtta månader gammal med cruiser och allt som man styr från ratten, den finaste bil som funnits i den Forsbergska familjen. SUV med de fina ratt knapparna har nog gjort ett stort hål i föräldrarnas kassa, men det måste det vara värt. Men ändå är det ingen Range Rover eller BMW SUV som parkerar slarvigt på Östermalm. Detta är ju ändå en lite mer ekonomi SUV och pappa har ju verkligen användning för en SUV med tanke på hans yrke, ute i skogen 200 dagar om året och jagar med just de som kanske är far till en av de döttrar som går av på Östermalmstorg. Pappa har användning för den och det är en diesel med partikelfilter tänker jag till mitt försvar när miljö och moral debatten kommer upp i mitt huvud. Undrar vad Sara gör nu? Hoppas hon jobbar på Max Matthiesen inne på Birger Jarlsgatan som hon praktiserat på under vår tid på försäkringsskolan. Lever Rasmus? Mår hon bra? Hon var snäll, hennes pappa hade också en SUV.

När Kalmar börjar kännas höstligt måste man ta sig i kragen och glömma den, se på det ljusa. Värmeljus, euro-shopper från ICA Maxi, det är faktiskt en ganska billig uppiggare. Herregud jag har en tenta framför mig och efter det är det tenta-slask som gäller. Sånt får man ju se fram emot. Man kanske borde kosta på sig att åka till Malmö och hälsa på Johan medan han är kvar där, medan hösten inte krypit ner, kanske få sig en åktur på de Skånska slätterna? Ne det kommer man väl inte ta sig till trots att man vill och bör.

Hur gjorde man i Tallinn när höstmörktret föll på mellan kriget och 1991? Man åkte ialla fall defenitivt inte runt i en nyluktande SUV på gatorna och spelade "Idol" pop. Annat är det idag. Nu finns det många såndana på gatorna. En man tankar bilen på en av det globaliserade Statoils mackar i den centrala delan av staden. En annan man går förbi och letar tom burkar som man får en estnisk kroon för. Notan för mannens tankning uppgår till, antagligen, mer an vad den andra mannen pension är på sex månader. Så är det nya öst-europa. Jag klagar inte för på Sovjet tiden hade ingen chansen att tanka på ett statoil eller överhuvudtaget få välja själv vilken bil han skulle få köpa för hårt arbetande rubel. Om man ens levde när man fick köpa den svarta Ladan med valfrifärg, leveranstiden var oftast över tio år, just för att Moskva hade bestämt att bilar behöver vi inte tillverka så många men vodka och omoderna skor kan vi tillverka tio gånger så mycket av än vad planekonomin var i behov av. Mannen som tankat hade också en gång i tiden fått vänta över tio år på sin lada och troligtvis också den man med pantburkarna också. Tank-mannen valde att vänta med hårt arbete och att ta hand om sin familj medan pant-burks mannen troligtvis konsumerade vodkan som Moskva producerat. Perestrojkan och Glasnots var nog inte så dumt ialla fall, just i detta fall kan man snacka om morot och på Tallinns gator finns också de där tjejerna som nog slutar sina dagar med att rasta sin pudel i något mer fashionabelt område av staden. Det är varmare vindar över öst även för mannen med pantburken, det lovar jag, eller så vill jag bara tro så. Tiden har svar. Hotet från moder Moskva står dock kvar, det kommer det alltid vara. Jag skulle vilja säga att det ända problemet med Ryssland är att det är så många ryssar som bor där men det är fel och säga. Ryssar är ett av jorden vänligaste folk innters inne. Det handlar bara om lärdom från vår sida men framförallt från Ryssland, om att Stalin och Putin inte är världens räddare och att Ryssland inte har ett herravälde. Det är de som skriker högst som hörs, det är därför de 90% av de goda ryssarna aldrig hörs.

Vi ses